och jag minns, allt som är vackert. du minns, bara det andra.

källa

trettioförsta. maj. 

för precis ett år sedan, ett maj tvåtusenfemton, skrev jag såhär:

↠

och just precis nu

samlar jag guldstunderna i byxfickan, plockar upp dem i handen och gömmer dem i ena hjärtkammaren

känner jag oftare lugn än oro

kan jag inte få nog av sköna tunna fladdriga byxor

handlar jag hem ananas och vattenmelon flera gånger i veckan

slår en ljuv sommardoft emot mig varje gång jag kliver in i mitt rum

doppar jag fötterna så fort jag ser havet

kan jag inte sluta ögonen för jag vill bara se se se, allting

slår det mig att det är ju nu det börjar, den är här nu, sommaren.

↞

jag tänker att mycket är lika nu, lika som då. inte lika lugn och allting är inte under kontroll men tänker att jag kanske har stannat på en annan plats i det som är livets berg-och-dalbana. 

imorgon juni. j-u-n-i som i födelsedagar vildblommor klistermärken ovanför knäna flera moleskine-anteckningar och picknickar mycket hav flera dopp.

you swallowed everything, like distance. like the sea, like time. in everything you sank.

jag ligger nedbäddad under fluffiga täcken omgiven av nyanser av vitt vitt vitt i det som är min tillflyktsort egna plats älskade sommarvärld. jag tror lungorna lyfter några extra centimeter här. luften är så många gånger lättare att andas och stadsbruset är som innehållet i en suddig dröm en vaknat upp från om morgonkvisten för här finns bara plats för sjöfåglarna och vågorna. alltid vågbruset över stadsbruset. ingen kan nå mig här om jag inte vill det. ibland är det räddningen. som sockervaddsmjukhet när något inuti gått sönder och man inte har hunnit lappa ihop än.

förstår det alltid efteråt. varje gång. hur befängt min hjärna blivit programmerad. som om orden jag skriver på ett blankt papper kan mäta mitt värde. säga någonting alls om den som är jag. utanför auditoriet jag befinner mig i fortsätter livet med samma frekvens. när jag går ut ser jag. märker att syrenen blommar nu. det gör även lupinen. jag vill inte glömma bort allt det där. 

och jag har blivit bra på att plåstra om utmattning leva efteråt. islatten i solen och en dyr fläderdrink med körsbär. men det ger aldrig tillbaka något. det ger bara till av det nya.

ändå är allting vackert nu för luften är ljummen oftare än kylig och jag spenderar tid vid vägrenarna och övergivna trädgårdar binder buketter av blomstren om eftermiddagarna och fyller upp hjärtat med allt det vackra. låter fönsterrutan till bilen rulla ner och handen skära genom kvällsluften.

och här. här mår jag bra. lilla terassen med sitt cafébord och hopfällbara stolar. skriver inköpslista istället för att-göra-listor. planerar & snickrar & fixar. det rosiga tvättfatet och alla vildblommor jag samlar om kvällarna. fyller fyller fyller på ett vintertrött hjärtat med lycka till bredden.

you are so good. so good, you're always feeling so much. and sometimes it feels like you're gonna burst wide open from all the feelings, don't it? people like you are the best in the world, but you sure do suffer for it.

maj var:

nyss hemkommen från en resa, valborgskaos och första andetagen av sommaren. jordgubbar i en park, största konsertlyckan glädjesprittande sprattel och alla himla träd i full blom, att dofta på äppelträden dansa under prydnads körsbärsträden de rosa bladen längs med asfalten tonerna av veronica maggios nya album. 

timslånga telefonsamtal om katastrofkvällar och sommarens glassmaker, att finnas där lappa vara den hela(re) personen / inte vara söndrig(ast) själv. fulla poäng i jobbigaste tenten, kvällsölen på filtarna i staden med er efter en veckas time out från verkligheten, den som gjorde för ont så ont i takt med insikterna. gula tulpaner från övergivna gårdar. på överarmen den sköljande havsvågen allt sedan en fredags eftermiddag. 

timmar bakom kassamaskin, hur tiden att tänka uppstod: på mango-kokosmjölk-smoothies som var en tradition och vikten av att ta hand om saker som lever. växter relationer en själv. bättre. att få åka ut i skärgården, ön, klipporna vågskvalpet & allt det där. vi ror ut på havet mitt i natten och jag tänker att kanske är det här inte allt men det är mycket i alla fall. att fortfarande påverkas av sakerna som tappat betydelse för så länge sedan men vänta ut det, vinna det ändå. en puderrosa plisserad klänningshistoria till min lillebrors studentfest. 

i cannot be still for long. there is a riot in me all the time. a needy, restless voice in my heart endlessly urging me onward. i ache for new experiences and my hunger for adventure is boundless. my entire life is a perpetual loop of longing for something else.

vindarna var varma, stegen var lätta trots skavsårsplåster på hälarna i nya skor. gick längs med gatorna jag inte kände sedan tidigare i vitgröna stan smiths. snart kunde jag vägarna asfalten metrostoppen utantill. mintgrönt pastellblått klarturkost. svagt laxrosa husfasader att vila blicken på. vildrosorna. de doftade. växtligheten exploderade. och jag. jag hade så många ord inom mig men de fick aldrig ta form. 

en halvmåne fixerad i en månfas för alltid på min arm. det var en kringlig höst. nu en evigt sköljande våg ovanför. det var en trubbelfylld vår. nålarna de kändes aldrig. tillsammans gestalterar de något jag inte förmår uttrycka. jag var inte där. jag. var. inte. där. som så många andra gånger. fanns inte jag. där.

tänkte att jag bröt ner allting för att bygga om från början. men det var svårt att konstruera i en omgivning som var kaos. ändå drar jag mig till oförutsägbarheter. beundrar komplexiteten. lätta steg är som byggstenar så länge de inte är viktlösa för att de är ihåliga. det urholkade möter alltid asfalten till slut.

så kom blomstertiden. den som alltid räddat. ett fladdrande hjärta och jag plockade in tulpaner från vår gård. vilda narcissbuketter står i mitt fönster. lämnar det öppet om kvällarna, fönstret, låter dofterna blandas. det är min lugnaste lukt att slumra in till. vårnarcisserna, frisk luft. det och lukten av hav. och jag ler för tiden nu. tänker: syren lupin vallmo. liljekonvalj. inser: ännu har jag så mycket vackert kvar.

och allt jag kan tänka är hur kan en plats fylld av sånger där varannan mening handlar om wild & free kännas så inhägnande?

❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀ ❀  

våren kom till staden till slut. först som några gröna kvistar i en flaska i fönsterkarmen, senare fyllde den också allting annat med färg. även de gråa rännstenarna längs med akademikvarteren skiftade stundvis i någonting guldglänsande, man måste bara fånga rätt ögonblick, titta på rätt sätt, finna rätt vinkel. det var vackert att se hur den väckte alla människorna, våren, se hur den tinade upp dem från insidan. men samtidigt: fläckarna på fönstret till min innergård. plötsligt syntes också de så tydligt. även bakom slutna ögonlock gick det att se dem. fläckarna. hur de satt ingnuggade i livet. hur nedsmutsat allting var. om jag någonsin trodde att jag inte hade brytt mig kom insikten i kapp mig: jag bryr mig så mycket att det bultar. ibland så mycket att det gör ont.

ibland kunde flera dagar i sträck försvinna här utan att jag lade märke till någonting. andra dagar kunde jag känna sekunderna rinna ifrån mig, färgerna likaså. jag kunde känna färgerna rinna ur mig. ibland gjorde staden mig livstrött. ofta visste jag inte var jag hade mig själv. så många saker slutade ha betydelse. händelser som börjat följa en bestämd jargong. jag måste konstant påminna mig själv om det viktigaste: bär ditt lejonhjärta med dig. bär ditt lejonhjärta trots allt omkring dig.

staden var vacker för den var färgad av minnen. många var fina. lika många var fula. det gav staden dess karaktär, ett djup. en känsla av äkthet. för alla de platser som kunde fylla en med lycka fanns det lika många platser som dränkte en med sorg. jag har samlat på ögonblicken, ordnat stunder i travar och gömt undan dem inuti. ofta vingliga steg och hög musik. och allt jag kunnat tänka: hur kan en plats fylld av sånger där varannan mening handlar om wild & free kännas så inhägnande. burlik. det var något ironiskt med det men det var också: livet. det är alltid de sorgligaste ställena som fyller upp mig tillslut. men jag bar mitt lejonhjärta med mig. om än bara för några sekunder: lejonhjärtad och oövervinnerlig.