you should do what you said you were going to do that one time before you got all tired and then got super busy and pretty much forgot. you really should.

och sommarstunderna handlar om att leva fullständigt i sekunderna vi får. ett öppet hjärta en bröstkorg som en varm omfamning inte ett känslofängelse inte en bur. 

om att fånga sommarkvällens sista varma strålar i en backe på vit damcykel och en rosa orange sommarhimmel där utanför sovrumsfönstret.

om att varva havsvattensstänk med lent nytvättat hår som får torka i vinden.

om att gå barfota över gruset sanden och jorden, rosa tånaglar som man kan matcha sitt läppstift efter.

om att packa ned en kall flaska öl i handväskan, plocka ut det mindre viktiga.

om att hitta nya platser och gamla platser på nytt och att göra dem till sina egna.

om mjuka klänningar och att dofta blommor.

om att tvätta nypotatisar i en gammal kastrull vid stranden och överväldigas av hur vackert allting känns.

om att ta den lilla roddbåten med sin fem-hästars-snurra ut bland det öppna fånga havsglittret och bara åka upptäcka känna varma vindar kallt vatten mot bara armar en hel dag.

om nya krispiga paisleymönstrade  påslakan att somna gott i, i hemmet vid havet.

om sekunderna innan man knäpper ett polaroidkort på stunden som ska förevigas.

om att stöka runt hemma ordna bland kläder prylar blommor till tonerna av en raspig vinylskiva och ett öppet fönster.

& i can't promise you i will always make sense. in fact, most of the time i probably won't.

jag säger till mig själv innan sommarlovet börjar, innan äventyren börjar, innan alla de där bukettvänliga blommorna slagit ut vid vägrenarna, innan dagarna än en gång fylls av de ändlösa åtta-timmars-jobbpassen. lovar, viskar, svär: när sommaren kommer ska du andas ut andas djupt. ta hand om, bara vara. äntligen vila, säga nej. tänka efter säga nej igen. 

ändå står jag här med en bröstkorg som stundvis lyfter sjunker lyfter allt för ofta mellan allt för korta tidsintervall - bär på en ihålighet som inte går att lappa bort bara sådär. vet det för det här har jag varit med om förr det här är samma känsla. det är snart junis sista dagar och jag har inte ändrat på någonting som är destruktivt, inte ändrat på någonting som bryter ner. det enda jag har just nu är insikter från förr som jag varsamt bär med mig. just nu orkar jag inte med det sprakande och storartade, väljer bort det, väljer in det lilla i livet som får ta plats ta tid ta utrymme. kanske är det inte bara just nu kanske är det såhär jag ska ha det. jag vet inte men jag låter de små ögonblicken fylla upp hålet inuti. det som liknat en grav men sakta sakta förvandlats & förvandlas tills det bara är en grop en sänka en ojämnhet kvar. som ett spår kvar i asfalten efter att sprickorna fyllts med starkare material. jag gillar det ojämna & udda. att allting inte är delbart med två.

mitt byggmaterial är allt som känns & är vackert. hittills: glass vid klipporna, öl i staden under solnedgången som färgade omgivningen med värme och lyster. jag minns hur allting glittrade jag kommer aldrig glömma. mycket pioner, mina vackraste av alla de vackra. jordgubbsdrycker med mynta den första koppen hett svart kaffe och inredning jag trivs ypperligt kring & som bara är min egen. fina paket att vänta: paisleymönstrade påslakan vita dörrknoppar till mitt skärgårdshem en kaktusprydd kudde. att plantera om växter i terrakottakrukor. att titta på växter. orden alltid orden i skrivböckerna och dokumenten. min lilla stuga, hur saker tar form där hur fri jag är där. i helgen: doften av jord när jag river av en kvist från ett blåbärsris. har hängt upp krukor i makrame och snäckband suttit ute i blåsten och solen målat på en gammal byrå i kulören pacific blue - min lyckligaste färg. fixarglädje & djupa andetag. fingrar täckta av mylla och blå färg. har plockat hem ormbunksblad från skogen. gjort buketter av rosor som blivit över. en blandning mellan prydlighet och något vildvuxet ostyrbart.

en porslinskopp någon tappat i marken. det är ett vackert motiv men sprickorna är synliga mönstret krackelerat. stop saying yes to shit you hate, rösten inuti. och kanske man inte hatar, kanske man gör det, men det räcker med att det känns överväldigande jobbigt och att möjligheten att välja finns där.

ibland är allting vacker så vackert ända ut till fingerspetsarna varje millimeter varje detalj. men det krävs bara en droppe. en droppe ihålighet för den sprider sig som pesten som rostrosor över en gammal plåt. tills allting som är kvar är hål. och jag kan inte rädda dem. kan inte fast jag vill det så oändligt fast det värker i bröstet av sorgen. och därför måste jag fly. vägrar gröpas ur, aldrig mer. och om jag är knäpp och galen. då är jag lyckligare så.

har packat två muminkassar med kläder mat och fina ting. en långhelg med midsommarfirande en två bra personer öl i glasflaska en evighetspicknick intill havet. tänker ta i land på alla småöarna samla ihop drivveden snickra vandra tvärsgenom ön genom skogen längs med klipporna.

midsommarkram,

W

luften fylls av syrendoft & vemodet fyller mig.

onsdagstankar 

☾ 

det är fint att leva i vardagen men svårt att ändå inte leva lite extra för veckosluten. men jag försöker. i veckan drömmer jag om det lilla sommarhemmet, köper sittdynor med smaragdgrönt mönster till terass-stolarna och ett ljus som skall bära doft av "ocean". kollar på turkosblåa mattor och fantiserar om en hängstol inomhus. drömmer drömmer. glömmer. hur det känns och kändes men det kommer alltid tillbaka ändå. i trädgården där hemma blommar pionerna och mina naglar bär samma starka rosa färg som deras kronblad. ibland drabbas jag av känslan av alltings betydelselöshet. hopplöshet. andra gånger betyder allting så mycket. jag svämmar över av känslor tankar stormen inombords vänder om på hela mig. existerar lite extra på gott och ont. 

de skrivna orden är alltid lättare för de känns mer sanna. men bokstäverna blir inte alltid raka, tvärtom, jag skriver i zick-zack och min handstil känns som någon annans. men jag tror det är bra. det måste få vara så nu. jag orkar inte försöka så mycket & om & om igen. syrenen tar sina sista andetag. fyller mig med vemod och längtan. jag har inte doppat mig i havet i år och jag drömmer om varmare kvällar. 

☽

the only place that i ever loved is a place i left behind.

väntar på att den där instabila känslan ska lyfta. ett lätt men konstant illamående och kommer inte fram till ifall det beror på för mycket kaffe för mycket påtår eller för att jag inte förmår landa i min tillvaro. flyger högt, testar sätta ner foten men får inte fäste. marken här är osäker och jag är ombytlig. det känns: som om någon skakat om mig, som en snökula med yrande kristallflingor, som en punkterad lunga, som yrhetskänslan en drabbas av efter att ha blåst upp för många ballonger i sträck. alltihop på samma gång och jag måste göra allt nu, nu på en gång nu innan livet är över imorgon eller dagarna som kommer efter det. 

när jag kör hem ser jag en glödande juni-sol sänka sig bakom horisonten. det är en lugnande känsla, att lämna platserna bakom sig. både de bra & dåliga. en lugnande tanke att jag är fri, att jag kan köra vart jag vill precis nu. och det är allt jag behöver. inuti skriker hela jag. älskade ställen. men allting känns så mycket större nu än då och jag vet att jag inte kan stanna för alla viktiga saker tappar sin betydelse för fort här. jag tror inte det är jag som skall fylla de svartvita platserna med färg. det är platserna som ska fylla upp mig.