liksom alla andra dårar gick även jag omkring och väntade. en aula fylld av suckar och kapitulerande uttryck. hur det gick att känna av osäkerheten i luften fast inga ord uttalats och jag glömde bort hur man tog stegen utan att snubbla drack kaffet utan att spilla inte smetade ut läppstiftet där det inte hörde hemma. sen gav någon mig blicken. den blicken. precis den blicken jag inte klarade av. och jag stängde ögonen, ville inte öppna för livet var, är så stort det skrämmer mig. där utanför en flock måsar i plogform mot den gråmulna himlen. dom var på väg bort så jag vinkade.
ett varmt september blev ett mindre varmt oktober. snart kom höstrusket. caféerna var överbelamrade av hopsjunka människokroppar, golvet täckt av smutsiga vattenpölar. snart hade jag plockat fram den svarta yllekappan. regnet slutade inte falla.
vi komprimerar ofta livet till minnet av att ligga ner på ett gammalt tågspår med varsin cigarett i handen, någonstans långt hemifrån sent i julinatten. det känns som en livstid sedan. jag drömmer om lugnet, finner korta stunder av det ibland. igår sträckte jag ut mig i oktobers sista solstrålar och det kändes bättre än en flaska rödvin. har försökt fokusera blicken men den vilar alltid längre bort, jagar ikapp mina flyktiga tankar.
