Kaffet smakar annorlunda här ute. Om morgnarna hör jag grann-öns tupp gala. Han gör det tidigt. Barfotafötter bär mig fram över bergen förutom ormrösena, kom ihåg stövlar där. Jag känner hur jag ständigt försöker återskapa gamla minnen, vackra minnen, men flera färger har för länge sedan bleknat. Det finns inget nytt i dem. Jag behöver avstånd.
Det finns ett litet djur inuti som inte går att stilla. Jag låter det gräva in sig i mitt skinn. Äta mitt lugn. Att skriva hjälper. Marken under mina fötter är täckt av blomblad och jag tänker att såhär fort går tiden och allting vackert hamnar i en rännsten. Det spelar ingen roll.
Liljekonvalj & vilda narcisser. Hela helgen har jag försökt få ordning på min lilla tillvaro. Det står växter utplacerade överallt här hemma och allting tar extra länge att packa upp och ordna denna gång. En grundlig genomgång innan det igen är dags att ge sig av, plus att jag slutar fungera i råddiga miljöer. Juni är kallt och jag bär höstkappa men ser fram emot att plocka in syrenknippen i lila och vitt. Försöker vara alert på jobbet men det är fortfarande ganska dimmigt, jag längtar bara efter att få sitta intill havet men det sker först nästa helg. Någonstans där inne försöker jag smälta allting som tar slut och allting som tar vid.
