svart kostym och krokodil.

På bilderna rör människor sig under magnoliorna, jag tänker att mina körsbärsblomskvistar slog ju inte ens ut, de torkade, gröna knoppar som föll av i fönsterkarmen. Det närmsta jag kommer körsbärsblom är den rosa färgen jag markerar bristfällig text med. Om två veckor ska jag lämna in den, texten. Upplever nuet som: medelmåttigt, mediokert, halvbra. 

Och till något helt annat! Saker jag aldrig tänkte att jag skulle äga/bära: 1. krokodilskinnsväska, 2. svart kostym. Båda kan skådas i bilden ovan (så mycket finare i verkligheten dock?) och utgör mina senaste loppisfynd. Nu ska jag skriva, puh.

hej & grönt.

Små fyrkanter från vardagen & ett hej. Grönska, kaffekoppar och att skriva en sida, radera två, skriva en till. Slår huvudet mot väggen, knytnäven i bordet. Ett andetag i taget, så lite kvar nu, så lite kvar.

men det blir vår igen. det trodde jag aldrig. det tror man aldrig, att det ska bli. jag går upp igen. det trodde jag aldrig. det tror man aldrig, att man kan.

Hej internetplats! Här är en fotoremsa från ett andra april. Innehöll en promenad i morgondimman och gratis blask-kaffe av någon kommunalvalskandidat, några solstrålar, mer eftermiddagskaffe, att inhandla fina örhängen (sparat nästan likadana på pinterest här ) och att läsa på om dataskyddsrättigheter. Nästa vecka innebär min nästsista tentamen, textredigering och en årsfest. Tror dagarna kommer springa iväg från mig. Hmm. Vi får se.

Always had intense eyes / I think I am sick but never can be certain / Still call up my mother / Hiding behind curtains / Don't make me go / Don't make me go outside / God knows what out there lies

jag försöker men jag minns inte längre pionerna.

en dag handlar det oftare om allt som inte ligger på plats, det som inte finns där mer, det som saknas. 

inandningen fyller bröstkorgen. det är hopp och det är lättnad och det är färger och och och. utandningen för allting med sig, lämnar inget kvar förutom tomrum och mellanrum och luckor. jag har blivit det som var min tillflykt.

först var det bara det, en fristad, en tillflyktsort. någonstans att vara när verkligheten ramlade över en. ett annat jag, ett obrytt jag. jag märker det nu, i någon mån har jag nog avskärmat mig från verkligheten. den känns så plastig. främmande.

det är april och jag känner av vårbedövningen. jag vet inte riktigt, kanske var jag ingen slagskämpe trots allt.