it's all too much and not enough at the same time.

Löven faller. Det är en rå måndagsmorgon och jag glömmer kappan hemma. Några i min klass sitter med dunjacka på i föreläsningssalen. Varför har ni jacka på inomhus? Det är bara september.

En person frågar mig var kopieringsmaskinen ligger, en annan var en kan få kaffe och om jag tycker det är bra? Bakom dörren där svarar jag, en cappuccino kostar 40 cent. Det smakar kaffemaskins-kaffe. Hejdå.

Klockan aderton en onsdag är det tjugotre grader ute igen och jag ger upp min höstlängtan. Den kommer väl när den kommer, hösten. Ljummen luft och samtidigt ett täcke röda löv på marken. En annan sorts höst. 

Vi ordnar en lagom stökig inflyttningsfest i vår lägenhet. Under kvällen har någon hällt ut vitaminerna i mitt skåp på jakt efter helt andra substanser. Jag går och lägger mig innan de sista gästerna har försvunnit. Dom andra röker inomhus trots att det är strängt förbjudet och rökmolnen letar sig ända upp till tredje våningen. Tänker att han hade en så mjuk kind. Jag undrar om han har ett mjukt hjärta.

regn och rotterdam.

Förra lördagen gjorde jag och ett gäng andra en dagsutflykt till Rotterdam. Min andra vistelse i staden. Arkitekturen där är intressant, en mix av historiska och supermoderna byggnader och hamnområdet sådär trevligt promenadvänligt. Vädret här är så omväxlande. Stundom öste vattnet ner över oss, emellanåt sken solen. Och så föll regnet igen.

Än så länge känns alltet som en enda lång semester. Har lärt mig åtminstone tre olika cykelvägar in till centrum, planerat resor, tackat ja oftare än nej, tackat nej när jag verkligen inte orkat. Byggt, strukturerat upp. Det här nya livet för ett tag. Snart har jag tillbringat en månad här. Saknaden kommer i vågor, vissa dagar är vindstilla andra översköljer en och jag påminns konstant. Saknar mina djupa skogar och söndagspromenader blåbärsfläckiga händer och klipporna vid havet i september. Mina platser, det är dem jag saknar mest. Här har hösten (den riktiga hösten) inte ens börjat än.

aderton dygn restless hearts & Augustinusstraat och Thomas van Aquinostraat.

Efter.

Det lugna men ändå hektiska: livet här. Har spenderat aderton dygn i det här landet, den här staden. Tappar fortfarande ofta bort mig, varje dag om jag inte kollar i google maps. Vet att jag tänker för mycket, men lever tillräckligt. Ska leva mer, se mer, känna mer. Lär mig sakta vika in vid rätt gator, Augustinusstraat och Thomas van Aquinostraat börjar äntligen kännas bekanta. Damen i gathörnet har en förskräcklig färggrann rosenträdgård som agerar perfekt landmärke. Har hittat ett favoritcafé. Och blommorna blommar ännu. Torgen är fyllda av buketter för några euro styck och jag måste stanna för att dofta på dem ibland, kan inte låta bli. 

Stadskärnans gator är så vackra. Vill gå längs med dem långsamt dra fingerspetsarna över husfasaderna bryta av en kvist murgröna vika in i en av de små affärerna spara allt jag ser men oftast är vi påväg alltid påväg någon annan stans. You always look so overwhelmed. Det är jag, alltid, det är jag. Min cykel är inte så snabb, mörkt himmelsblå och skranglig men den tar mig överallt genom dagen genom natten. 

I staden pulserar andra tempon så 

många

restless hearts är

han ett

är jag 

ett ?

Jag undrar om jag förskönar men det är bara delarna jag väljer att spara som jag kan minnas.

Och jag älskar de vackra stunderna, jag tänker inte be om förlåtelse för det.