onsdag 17 maj 2017

om maj och avslut.


Väckarklockan ringer noll fem noll noll. Det är den tionde maj och när jag tar bussen utanför min stad är världen täckt av snö och is igen. Det här läsåret har varit slitsamt för oss alla. Vi är nötta i kanter och hjärtan. Blir ledsen av att se mina bästa personer så slitna. Dom förtjänar så mycket bättre än allt det här. Tänker att överväldigande är ett bra ord för hela den här tiden. Ganska tidigt tappade jag min verklighetsförankring. Slutade läsa nyheter och hänga med i diskussioner, mindes inte längre vad personer sagt till mig, vad som hänt vs. vad jag tänkt. Det blev mjukare att röra sig från dag till dag men också suddigare. 

Femtonde maj. En måndag som hinner övergå till tisdag och så har jag äntligen skickat in min kandidatuppsats. En hare skuttar förbi mig då jag lämnar skolans datasal mitt i natten. Somnar någon gång efter noll två trettio. Tänker att den anteckning som en gång benämnts krångellistan i min telefon och skapat outgrundlig ångest inuti faktiskt börjar vara tom. Snart finns det inget krångel kvar. Inte här i alla fall.

Vi dricker drinkar på samma uteservering som förra året men nästan inget är sig likt förra maj. Då: brunbrända ben och fräkniga ansikten efter flera soltimmar vid ån, skavsårsprydda hälar efter en vecka i Rom. Bar på en gnagande utmattning och blev trött av allting. För mycket jobb som varade sommaren ut. Nu: inte en fräken över nästippen men tre år universitetsstudier bakom oss och flera nya äventyr framför. Självmedvetenhet och det lugn det fört med sig. Jobbar fortfarande på att fylla den dimmiga blicken med innehåll. Men för övrigt känns det som att jag kommit undan med skrubbsår och sådana vet jag ju att läker.

Om tre månader bor jag i Nederländerna och stannar där för studier i ett helt år. Kan inte bestämma mig hur jag ska känna inför det ännu men känslorna kommer nog i kapp en i något skede. Vet bara att jag måste bort från den här staden den här omgivningen för att kunna uppskatta allting igen. Samla på mig nya platser och dofter och personer och ögonblick. Och jag vill dokumentera det här.

lördag 6 maj 2017

hiding places: in the valley of your ribs, in between your vertebrae and your shoulder blades.


Jag är borta i tre dagar och när jag kommer hem har våren (äntligen) anlänt. Trots lyxigt hotell-life  under jobbinskolningsdagar är kroppen tröttare än innan resan. Och den fortsätter vara det i några dagar till. Här är allting sig likt, många halva sanningar. Vet inte hur men på något sätt går det och om knappa tre veckor är jag färdig med allt det här? Våren är vackrast men alltid lika tung. 

(Livskonfetti i ingen som helst ordning.)