hejdå ängar, hejdå sommar.

den sista augustisolen och mitt hår skiftade i rött och kastanjebrunt. farväl sommar.

till slut är det alltid så / att nånting dör om man åker / och nåt annat dör om man stannar kvar.

det skaver i bröstkorgen. längtet där inne har vaknat och får inte plats längre, det vill iväg. och det känns som att jag betraktat människor, sett dem lämna denna plats som flyttfåglar på hösthimlen medan jag har stått kvar. åskådaren på marken. önskat, velat, önskat lite mer. ibland tänker jag att livet där borta känns som att medvetet sätta fingrarna på en het platta. i något skede kommer det göra ont. jag vet ju det. men jag har bestämt att det inte spelar någon roll. och alla de där stunderna i sommar som borde ha känts mer. bestämmer att det gör inget att de inte kändes. det gör inget. jag köper en mjuk vinröd croppad fuskpälshistoria till jacka. i mina tankar tar jag redan långa steg längs med gatorna jag alltid glömmer namnen på medan höstvinden fångar tag i långklänningens kjolfoll och jag virar halsduken ett varv till, lite tätare kring halsen.

höstvinden,
det där öppna fönstret. 

& there has always been a little sadness in my happiness.

livet. glittret och vardagen. varje dag som räknas och alla dagar där emellan. det som fortsätter skaka om, lyfta och sänka mig. och jag försöker mitt yttersta och innersta för att nå någonstans. 

blir tilldelad pusselbitar, en eller flera, för dagarna, stunderna här. vill så gärna tro att de skall lösa ovissheten som är allting omkring en, mig, men mitt motiv expanderar konstant. när jag tror mig pusslat klart himlen upptäcker jag att det finns minst fyra himlar till. kanske ännu flera. säkerligen många flera. och jag skriver det inte med sorgen eller hopplösheten i bröstet men med undran och en djup trötthet. ibland känner jag inte igen mig själv mera. saker berör inte längre som de brukade göra. det finns bitar av mig jag inte längre kan hitta. inuti mig finns dovheten.

många saker finns inte mera. inuti har jag redan tagit farväl. jag har inte bråttom någonstans men det har allting annat alla andra. till och med blommorna. vid havet vilar stillheten. men det här är inte mitt hav jag vilar intill, det låter annorlunda, känns annorlunda. jag skymtar vågor, en fyr och ingen horisont. oändligheten igen, det osäkra. vid havet känns det ändå okej att inte veta. vågorna rullar in, lämnar mig för att sedan komma tillbaka, alltid tillbaka, så jag väntar. det är ett samlat kaos, får mig att känna mig hemma.

saker här händer men hjärtan bara dansar runt. det slår mig en natt och stannar kvar i hjärtat, lägger sig på en plats det rivit upp, mellan vävnader. har sett dem så många gånger, de stängda ögonlocken. hur vi skjuter undan världen när vi blundar. och låtsas. jag låtsas också. jag önskar att jag visste och vågade mer. 

jag är aldrig samma person som jag var igår, aldrig samma som imorgon. mina platser finns bara när jag besöker dem själv. kanske skimret sitter i ögat. det är så mycket lättare att andas när inga andra är här. tittar tillbaka på mina sommardagar, inser att jag var lyckligast i maj, i min spruckenhet, innan sommaren ens börjat. på mitt bord står buketter av ståtliga gladioler, sabelliljor, men det känns som att jag inte kan uppskatta dem som jag borde. bara ett knippe blommor på mitt bord. nu är fullt av små och mellanstora beslut. jag är inte säker på någonting. önskar att jag vågade mer.

sensommaren är bakom hörnet, tankar om höst smyger sig på. solrosängar och succulenter, att köpa hem blommor från torget, den sista värmen. hur allt det som var sommaren drar sina sista andetag. hur allting är som vackrast när det nästan är förlorat. melankolin finns alltid där, utan den finns inte jag. tänker att jag kanske inte orkar. med orkeslösheten de fula orden huvudvärken och tomheten. jag vet inte om jag orkar. känner mig inte redo, inte färdig ännu. men man är aldrig färdig. inte med sommaren, inte med sig själv. i horisonten skymtar friheten. den känns sval och rymlig, också lycklig. det finns ingen kraft för att ta sats men jag tar stegen ändå. önskar att de inte hade varit så tunga.