till slut är det alltid så / att nånting dör om man åker / och nåt annat dör om man stannar kvar.

det skaver i bröstkorgen. längtet där inne har vaknat och får inte plats längre, det vill iväg. och det känns som att jag betraktat människor, sett dem lämna denna plats som flyttfåglar på hösthimlen medan jag har stått kvar. åskådaren på marken. önskat, velat, önskat lite mer. ibland tänker jag att livet där borta känns som att medvetet sätta fingrarna på en het platta. i något skede kommer det göra ont. jag vet ju det. men jag har bestämt att det inte spelar någon roll. och alla de där stunderna i sommar som borde ha känts mer. bestämmer att det gör inget att de inte kändes. det gör inget. jag köper en mjuk vinröd croppad fuskpälshistoria till jacka. i mina tankar tar jag redan långa steg längs med gatorna jag alltid glömmer namnen på medan höstvinden fångar tag i långklänningens kjolfoll och jag virar halsduken ett varv till, lite tätare kring halsen.

höstvinden,
det där öppna fönstret.