ekot av ert pappersspråk.

flyktkänslorna tar över kroppen, arbetar sig igenom hela mig. de styr mig bort, långt bort, iväg från dem, det. iväg från detta ihåliga, spruckna, söndriga. sprider sig som ett eko, säger åt mig att fortsätta leta på en annan plats där saker lever men jag svarar att jag inte letat på en lång tid. det är det spruckna som letar, finner (mig). 

en kväll. står någonstans i ett folkmyller, svarta kängor mot smutsigt golv och jag uppfattar inte vad någon säger för centimeter efter centimeter av mig dör bort för varje tomt ord jag hör. allt levande i mig dör, kvar enbart det yttre. någon säger att jag verkar tänka på någon annan. något annat vad som helst annat skrattar men säger ingenting, jag vet inte, ännu mer ingenting. jag vill inte lämna ifrån mig ihåliga ekon. jag vill aldrig bli ihålig igen. men jag kan inte sluta gröpa ur mig själv. allting lämnar spår, att leva lämnar spår. halvtoma glas och heltoma ord. det här är inte på riktigt det här kan inte vara på riktigt älskade stunder älskade platser åh livet varför måste du komma emellan. centimeter efter centimeter. dör sakta bort.

efteråt finns tomrummen inte kvar längre. raderar verkligheten emellan och sparar en handfull ögonblick. en bräcklig konstruktion men den gör så att jag kan andas. hoppas på att den skall hålla ihop tills nästa gång då jag lappar på den igen och jag undrar om någon någonsin bär kvar en liten del av mig för jag bär med mig en liten del av allt.

känner ofta att jag vill till havet. tar mig till den stormigaste platsen och låter hjärtat skrika i takt. stormarna omkring en, hur vågorna slår så hänsynslöst emot land. har alltid känt ett lugn där och då som ingen annan plats kan skänka. och jag tror inte att du förstår. du ser, du sa att du älskade havet men jag kunde inte tro dig. det var någonting i din blick, hur du uppenbart bara älskat ett spegelblankt hav. ett lugn, en del av något, aldrig en hel ocean.

känner mig som mest levande när hjärtat bultar och jag springer

springer iväg

det slutar och börjar 

alltid på samma sätt.

- 

jag är färdig med alla pappersmänniskor och toma ord.

your heart like a hawk-mouth in the sun, your heart a charade that the whole world has guessed.

brusigt svartvitt från photo booth. fredag och idag har det både fallit solstrålar och snöflingor över mina kinder. druckit apelsin-mango smoothie för att fira in helgen och handlat pastell-lila tulpaner samt småstädat med lägenhetsfönstret uppe trots kyligt på grund av vår i min hjärna hjärta allt. idag väckte småfåglarna mig klockan noll sex noll noll. denna vecka har inte innehållit så mycket kurslitteratur men desto mera tankeröra. behöver andas känna torr asfalt sitta vid havet tänka igenom tänka igenom en gång till känner jag. men nu: smoothie kväll och skavlan med en fin en. åh, veckoslut.

allt jag någonsin får. dessa ögonblick.

( jag har saknat en plats. mitt egna ställe. fotografierna och ordkaoset. att dokumentera. vardagsflykten och förvirringen. )

rör mig mellan havet och teglen och skogen. jag trivs på alla platserna oftast förutom då jag inte vet vart jag skall ta vägen och vantrivs överallt. men mest är skogen omfamnande. havet äkta. staden. staden är vacker då solen ger den färg. och staden. den är vacker för den är färgad av minnen.

plusgraderna har hälsat på. kaoshösten är så långt borta nu och just nu fyller vårtrasslet upp hela mig. ett ganska varmt och mjukt trassel, inte jobbigt på det där hänsynslösa sättet som hösten var. hittar små borttappade meningar från då. och allt jag gick och tänkte på var att jag måste klara mig till våren.
✿ 
gatorna är mörka nu. lyktskenen dämpade, smutsigt gula. passerar puben i gathörnet, den jag går förbi varje himla dag. är så trött men glad för jag har skrivit färdigt min tentamen och det går egentligen inte att vara ute i jeansjacka mera men min har ett fluffigt skinnfoder och musiken från hörlurarna gör kroppen mjuk och varm så jag klarar mig ändå. lyssnar på snake eyes på hög volym och tänker att vi ska ju se mumford and sons i vår. tänk det ska vi.
✿

allt jag någonsin får är dessa små stunder. och jag försöker bäst jag kan. sätta ihop tänja göra dem längre få dem att gå ihop likna något som utgör en helhet någonting alls. de är många nu. vissa nedskrivna i diverse häften anteckningsböcker dokument blogginlägg då och då. de flesta instuckna någonstans mellan hjärtat och bröstkorgen, som en anslagstavla med små viktiga kom-ihåg-ögonblick. stunder som faktiskt har känts i hjärtat på riktigt.

ögonblicken. som små fina polaroidkort som saknar album och märkning. sparar dem i en låda där de får skramla runt och tas upp för granskning emellanåt. det fattas bitar överallt. det bildas så många luckor. allt jag någonsin får. dessa ögonblick.

✿

du kommer aldrig bort fören du bokar den där helvetes flygbiljetten och låter saker vara. låter allting vara. du går inte under ändå.