Kaffet smakar annorlunda här ute. Om morgnarna hör jag grann-öns tupp gala. Han gör det tidigt. Barfotafötter bär mig fram över bergen förutom ormrösena, kom ihåg stövlar där. Jag känner hur jag ständigt försöker återskapa gamla minnen, vackra minnen, men flera färger har för länge sedan bleknat. Det finns inget nytt i dem. Jag behöver avstånd.
Det finns ett litet djur inuti som inte går att stilla. Jag låter det gräva in sig i mitt skinn. Äta mitt lugn. Att skriva hjälper. Marken under mina fötter är täckt av blomblad och jag tänker att såhär fort går tiden och allting vackert hamnar i en rännsten. Det spelar ingen roll.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar