& i can't promise you i will always make sense. in fact, most of the time i probably won't.

jag säger till mig själv innan sommarlovet börjar, innan äventyren börjar, innan alla de där bukettvänliga blommorna slagit ut vid vägrenarna, innan dagarna än en gång fylls av de ändlösa åtta-timmars-jobbpassen. lovar, viskar, svär: när sommaren kommer ska du andas ut andas djupt. ta hand om, bara vara. äntligen vila, säga nej. tänka efter säga nej igen. 

ändå står jag här med en bröstkorg som stundvis lyfter sjunker lyfter allt för ofta mellan allt för korta tidsintervall - bär på en ihålighet som inte går att lappa bort bara sådär. vet det för det här har jag varit med om förr det här är samma känsla. det är snart junis sista dagar och jag har inte ändrat på någonting som är destruktivt, inte ändrat på någonting som bryter ner. det enda jag har just nu är insikter från förr som jag varsamt bär med mig. just nu orkar jag inte med det sprakande och storartade, väljer bort det, väljer in det lilla i livet som får ta plats ta tid ta utrymme. kanske är det inte bara just nu kanske är det såhär jag ska ha det. jag vet inte men jag låter de små ögonblicken fylla upp hålet inuti. det som liknat en grav men sakta sakta förvandlats & förvandlas tills det bara är en grop en sänka en ojämnhet kvar. som ett spår kvar i asfalten efter att sprickorna fyllts med starkare material. jag gillar det ojämna & udda. att allting inte är delbart med två.

mitt byggmaterial är allt som känns & är vackert. hittills: glass vid klipporna, öl i staden under solnedgången som färgade omgivningen med värme och lyster. jag minns hur allting glittrade jag kommer aldrig glömma. mycket pioner, mina vackraste av alla de vackra. jordgubbsdrycker med mynta den första koppen hett svart kaffe och inredning jag trivs ypperligt kring & som bara är min egen. fina paket att vänta: paisleymönstrade påslakan vita dörrknoppar till mitt skärgårdshem en kaktusprydd kudde. att plantera om växter i terrakottakrukor. att titta på växter. orden alltid orden i skrivböckerna och dokumenten. min lilla stuga, hur saker tar form där hur fri jag är där. i helgen: doften av jord när jag river av en kvist från ett blåbärsris. har hängt upp krukor i makrame och snäckband suttit ute i blåsten och solen målat på en gammal byrå i kulören pacific blue - min lyckligaste färg. fixarglädje & djupa andetag. fingrar täckta av mylla och blå färg. har plockat hem ormbunksblad från skogen. gjort buketter av rosor som blivit över. en blandning mellan prydlighet och något vildvuxet ostyrbart.

en porslinskopp någon tappat i marken. det är ett vackert motiv men sprickorna är synliga mönstret krackelerat. stop saying yes to shit you hate, rösten inuti. och kanske man inte hatar, kanske man gör det, men det räcker med att det känns överväldigande jobbigt och att möjligheten att välja finns där.

ibland är allting vacker så vackert ända ut till fingerspetsarna varje millimeter varje detalj. men det krävs bara en droppe. en droppe ihålighet för den sprider sig som pesten som rostrosor över en gammal plåt. tills allting som är kvar är hål. och jag kan inte rädda dem. kan inte fast jag vill det så oändligt fast det värker i bröstet av sorgen. och därför måste jag fly. vägrar gröpas ur, aldrig mer. och om jag är knäpp och galen. då är jag lyckligare så.

har packat två muminkassar med kläder mat och fina ting. en långhelg med midsommarfirande en två bra personer öl i glasflaska en evighetspicknick intill havet. tänker ta i land på alla småöarna samla ihop drivveden snickra vandra tvärsgenom ön genom skogen längs med klipporna.

midsommarkram,

W