väntar på att den där instabila känslan ska lyfta. ett lätt men konstant illamående och kommer inte fram till ifall det beror på för mycket kaffe för mycket påtår eller för att jag inte förmår landa i min tillvaro. flyger högt, testar sätta ner foten men får inte fäste. marken här är osäker och jag är ombytlig. det känns: som om någon skakat om mig, som en snökula med yrande kristallflingor, som en punkterad lunga, som yrhetskänslan en drabbas av efter att ha blåst upp för många ballonger i sträck. alltihop på samma gång och jag måste göra allt nu, nu på en gång nu innan livet är över imorgon eller dagarna som kommer efter det.
när jag kör hem ser jag en glödande juni-sol sänka sig bakom horisonten. det är en lugnande känsla, att lämna platserna bakom sig. både de bra & dåliga. en lugnande tanke att jag är fri, att jag kan köra vart jag vill precis nu. och det är allt jag behöver. inuti skriker hela jag. älskade ställen. men allting känns så mycket större nu än då och jag vet att jag inte kan stanna för alla viktiga saker tappar sin betydelse för fort här. jag tror inte det är jag som skall fylla de svartvita platserna med färg. det är platserna som ska fylla upp mig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar