i cannot be still for long. there is a riot in me all the time. a needy, restless voice in my heart endlessly urging me onward. i ache for new experiences and my hunger for adventure is boundless. my entire life is a perpetual loop of longing for something else.

vindarna var varma, stegen var lätta trots skavsårsplåster på hälarna i nya skor. gick längs med gatorna jag inte kände sedan tidigare i vitgröna stan smiths. snart kunde jag vägarna asfalten metrostoppen utantill. mintgrönt pastellblått klarturkost. svagt laxrosa husfasader att vila blicken på. vildrosorna. de doftade. växtligheten exploderade. och jag. jag hade så många ord inom mig men de fick aldrig ta form. 

en halvmåne fixerad i en månfas för alltid på min arm. det var en kringlig höst. nu en evigt sköljande våg ovanför. det var en trubbelfylld vår. nålarna de kändes aldrig. tillsammans gestalterar de något jag inte förmår uttrycka. jag var inte där. jag. var. inte. där. som så många andra gånger. fanns inte jag. där.

tänkte att jag bröt ner allting för att bygga om från början. men det var svårt att konstruera i en omgivning som var kaos. ändå drar jag mig till oförutsägbarheter. beundrar komplexiteten. lätta steg är som byggstenar så länge de inte är viktlösa för att de är ihåliga. det urholkade möter alltid asfalten till slut.

så kom blomstertiden. den som alltid räddat. ett fladdrande hjärta och jag plockade in tulpaner från vår gård. vilda narcissbuketter står i mitt fönster. lämnar det öppet om kvällarna, fönstret, låter dofterna blandas. det är min lugnaste lukt att slumra in till. vårnarcisserna, frisk luft. det och lukten av hav. och jag ler för tiden nu. tänker: syren lupin vallmo. liljekonvalj. inser: ännu har jag så mycket vackert kvar.