and something else happens / and everything else is gone.

Jag stannar till för ljuset faller in precis i rätt vinkel, rinner in genom fönsterrutan över möblemanget längs med golvet och över mina skor. Det finns så många platser att lägga blicken på som vi bara skyndar förbi. När jag går själv stannar jag. Men att röra sig ensam längs med Amsterdams gator fyller mig med en stickande känsla. Jag tror det är melankolin.

Åker förbi samma husfasader samma trädgårdar. Dricker mitt kaffe svart på olika platser inne i stan. Orden fastnar i mina tankar så ofta och kommer varken ut i ljud eller som bokstäver på papper. Köper kort och skickar till folk. Måste sätta ner några i alla fall. Annars försvinner jag.

Sitter på uteserveringar i september, oktober. Till och med november. Dom som bor här säger att det är ovanligt varmt för den här årstiden, att det brukar regna mer, att det brukar vara kallare. När det väl regnar känns det som att vara instängd i en storm. Istället för att lyssna på en föreläsning om EU external relations tittar jag ut på de döende hortensiorna på bakgården. Lila-blå. Tänker att jag vill köpa en kvist blå hortensia att ställa i mitt fönster.

Jag undrar när det hände för nuförtiden gråter jag alltid. Det händer igen det händer igen och jag orkar inte stanna kvar på en unken bar ett smutsigt vardagsrum trappan i en studentvåning och känna inget. Efteråt röker människor gräs kring vårt köksbord och pratar nonsens fyller mellanrummen med meningslöst prat luften med en dunkel men omslutande dimridå. Vargen hittar mig inte längre, det är för mycket hav för mycket land emellan. Är så trött på vackra men sorgliga slut, men jag är en flyktig människa. När man är ung är det så mycket man inte vet. Jag vet ingenting ännu. Vad det än är - mitt hjärta skriker alltid efter mer.