jag tror att hjärtat skakas ur mig.
en människokontur och det är allt som behövs för att det ska kännas som att jag faller mot asfalt.
ögonblicken som flimrar förbi, dom som får en att falla. hur jag tvingas grabba tag i en vägg en bordsyta person någonting som existerar i motsats till det bakom ögonlocken det där i bröstkorgen det där som trycker ner mig mot asfalten. varje himla gång. jag både hatar och älskar de där flimrande stunderna. och jag hatar att jag stundvis älskar, älskat dem.
dansgolvet är inte ett alternativ. musiken exploderar mot en. den är hög och skarp, faller över en som ett bombregn. jag tror att hjärtat skakas ur mig. vilken sekund som helst nu. jag vet att hjärtat skakas ur mig. kanske har det redan gjort det kanske ligger det bortglömt i ett hörn på ett golv någonstans. en hand på en axel betyder ingenting alls och jag tänker att man måste vara lite hänsynslös för att klara av en sådan här plats. vandrar omkring med blicken och undrar om någon känner samma sak. tänker samma tankar. och när jag tittar ner på mina händer ser jag nylackade vinröda naglar och tänker: vinröda naglar. det här är ju min gamla person.
jag ger dig en kram och släpper inte på flera minuter för jag ser mellan varje andetag hur ditt hjärta är sprucket och behöver fyllas med sommar och värme. jag sitter med dig i en nedsutten sammetssoffa och ser den skyddande tegelmuren krackelera. tänker så ofta på dom där oändligt ledsna uppgivna ögonen och varför jag inte förmådde mig säga jag vet kom här jag vet. det är någonting med livet hur allt det vackra alltid ska göra mest ont. oavbrutet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar